Författare: Oscar Sanner (Sida 1 av 14)
KOMMENTAR
Oscar Sanner: Ännu ett konkret besked från landet som vill gå sin egen väg
Höbalar på Island.
Publicerad 30 augusti 2026 kl. 20:43
Islänningarna säger nej tack till förhandlingar om EU-medlemskap.
Islands besked är en del i berättelsen om ett land som går sin egen väg – för det är många islänningar som misstror både USA och Europa.
Historiskt har USA och Island haft ett tätt samarbete. Länge hade USA en militär flygbas i närheten av Islands internationella flygplats Keflavik. I Kalla krigets dagar var flygbasen en strategisk plats för att övervaka Sovjetunionen. Flygbasen stängde 2006. Då motiverades det med att säkerhetsläget inte var allvarligt.
Island har ända sedan grundandet varit medlem i NATO, men landet har ingen egen militär. I stället har de förlitat sig på att USA ska hjälpa till i händelse av en attack. USA brukade alltid lova att så var fallet. Men det har förändrats. Nu är det nya, tuffa tider.
I Reykjavik är övervakningskamerorna alltid aktiva utanför USA:s ambassad i Island. Där huserar USA:s nya ambassadör Billy Long. Han har skämtat om att Island skulle bli nästa land för USA att köpa – efter Grönland.
Det är nog få islänningar som skrattar åt det skämtet. För den växande osäkerheten i Arktis – med ökad kinesisk, rysk och amerikansk närvaro – har gett debatten ett nytt sken. Islands regering är starka förespråkare för EU-medlemskap. Till anledning av dessa omständigheter beslutade de att påskynda folkomröstningen.
Det är inte bara USA, Kina och Ryssland som oroar islänningarna. Den isländska EU-kritiska rörelsen pekar på att Europa är ett större hot.
I Europaparlamentet krymper de liberala och socialdemokratiska partigrupperna. Till följd av detta växer ytterhögern. Det tyska invandringskritiska partiet Alternativ för Tyskland skakas av nazistskandaler, Italiens högerpopulistiska premiärminister Georgia Meloni inspirerar sig av Mussolinis fascism och ungerska parlamentariker blockerar stöd till Ukraina.
Folkomröstningens resultat var jämnt. Men beskedet var tydligt.
Nej, en majoritet av islänningarna vill inte förhandla med Bryssel om EU-medlemskap. Studier från resultatet visar att ja-sidan var störst i Reykjaviks storstadsregion, medan landsbygdsbor var mer skeptiska. Anledningen till det är att många fiskare på landet oroar sig över vad ett EU-medlemskap skulle innebära. Då talar vi om Islands viktigaste exportvara. Utanför EU kan Island bestämma egna fiskekvoter.
De isländska politikerna kommer nog fortsätta debattera frågan i många år till, men just nu sätts alltså frågan på paus. Resultatet är inte chockerande. Island är ett land som ofta går sin egen väg. Dessutom kommer Island fortsätta samarbeta med EU på många sätt. Redan i dag tillhör de Schengen och EU:s inre marknad.
Ändå skickar beskedet svallvågor över Europa.
För i Bryssel räknar Ursula von der Leyens EU-kommission med att EU är en trygg samarbetspartner i en orolig omvärld, i synnerhet när det gäller utrikespolitiken. Att inte ens ett land som oroas över USA vill gå med väcker frågor om hur attraktiv EU:s dragningskraft egentligen är.
För gejsern sprutar med sin själsliga kraft från de heta källornas dolda underjord.
KOMMENTAR
Oscar Sanner: Kung Harald tjänade sitt land framför sig själv
Minnesstund för Norges kung Harald.
Publicerad 28 augusti 2026 kl. 17:37
Kung Harald var ingen Mario Antoinette som bara tänkte på sig själv.
Dödsfallet markerar slutet på en epok – för Norges nya kung kommer inte alls bli som den förra.
I Södermalm i Stockholm finns kronprinsesse Märthas kirke, där Norska kyrkan i Sverige håller till. Den här fredagen anordnades en tyst minut med bön och sång. Norges kung, Harald V, har dött.
”Han var en kung för alla och ville inkludera alla i landet, invånare som nya medborgare. Han ville förmedla kärlek, att vi ska visa omsorg och hälsa på grannar”, säger Margareta Glad, sjömanspräst, i en intervju med Mitt i.
Harald föddes 1937 som barnbarn till Norges dåvarande kung Haakon VII. Haralds pappa Olav föddes 1903 som dansk prins. När svensk-norska unionen upplöstes 1905, utsågs en ny kungafamilj i Norge och Olav blev kronprins. Den nya kronprinsen gifte sig senare med Märtha, Haralds mamma. Märtha var från födseln prinsessa i svenska kungahuset.
När Olav V dog i januari 1991 klev Harald upp på tronen. Harald V antog valspråket ”Allt för Norge”.
Kung Harald tyckte om sporter. Han älskade att segla. Som återkommande deltagare i mästerskap blev han VM-guldmedaljör 1987 och EM-medaljör i Stockholm 2005. När norska fotbollslandslaget presenterade sin VM-trupp i somras var det han som hade ordet.
Kung Harald blev berömd för hur han ledde norska folket i kristider – snöstormen i Norge nyårsdagen 1992, terrorattentatet på Utöya 2011, jordskredet i sydöstra Norge 2020 och coronapandemin.
”Jag har alltid haft känslan av att kristider – det är för dem vi egentligen är här”, sade Harald i en intervju med New York Times efter Utöya-attackerna.
Kung Harald återvände till Utöya 2022 – 11 år efter dådet.
Kung Harald V är historisk. Han är den första norska kungen som fötts i Norge på över 500 år. Vid sin död var han den äldsta monark Norge någonsin har haft. När han besökte den norska forskningsstationen i Antarktis 2015, blev han den första norska kung någonsin att sätta sin fot på den bortglömda kontinenten. Han blev även den första norska kungen någonsin att visa öppet stöd för HBTQ-personers rättigheter.
Kung Harald var ingen Mario Antoinette som bara tänkte på sig själv. Han ville att hela norska folket skulle få besöka kungahuset. Tillsammans med drottning Sonja bestämde han att de kungliga byggnaderna skulle rustas upp och i större utsträckning vara öppet för allmänheten.
Norges nya kung, Haakon VIII höll i dag en konselj med regeringen. Han antog samma valspråk som har gått i arv sedan fyra generationer, ”Allt För Norge”. Nu vill Haakon bli ännu en folkkär kung – men det kan bli svårt.
Norges nya drottning Mette-Marit finns med i Epsteinfilerna och är svårt sjuk. Hennes son, ”bonusprinsen” Marius Borg Höiby, är häktad i det nya kungaparets residens.
I Norge pågår redan en stor diskussion om det lilla landet som blev så rikt och all dekadens som uppstått i skuggan av oljeinkomsterna. Kungahusets skandaler visar hur norska överklassen har levt ett liv i överflöd.
Kungarikets sista dagar, ja det är väl så det känns i Oslo just nu.
KOMMENTAR
Oscar Sanner: Det som sker i USA är ett strategiskt samarbete med diktatorer
Trump utanför Vita huset.
Publicerad 23 augusti 2026 kl. 11:55
Samtidigt som oroligheter härjar i Mellanöstern vill Rysslands utrikesminister skapa en ny världsordning – med Nordkorea och Ryssland som ledande nationer.
USA:s president hyllar Nordkoreas diktator – samtidigt som relationen mellan USA och Israel blir allt sämre.
Det här är en text som kommenterar ett pågående skeende. Skribenten står för eventuella åsikter i texten.
HABO. ”Jag tror att den här relationen vi har skapat har betytt så mycket för så många människor”, bedyrade USA:s president Donald Trump på gränsen mellan Syd- och Nordkorea i juni 2019. Han hade blivit tillåten av Kim Jong-Un att ta ett kliv in i Nordkorea. Det var första gången någonsin en amerikansk president besteg nordkoreansk mark.
Trump och Kim Jong-Un 2019.
I veckan anordnade den amerikanska militären den årliga militärövningen med Sydkorea. Traditionellt sett har man gjort det för att minska Nordkoreas inflytande i regionen. Men inte längre. I söndags meddelade Trump att han inte uppskattade militärövningen – ”baserat på min väldigt goda relation med Nordkoreas Kim Jong-Un”, skrev han på Truth Social. Det var en av anledningarna till att militärövningen senare inte blev så omfattande som planerat.
Först och främst är det häpnadsväckande att Trump fortfarande har en så bra relation med Nordkorea – som är nära allierat med Iran. Sedan 1987 har Nordkorea samarbetat med Iran om teknik som används för att tillverka vapen. Genom åren har det kommit mediekällor om att detta samarbete även gäller kärnvapen, men det har avfärdats av forskare och underrättelseuppgifter.
Nordkorea är långt ifrån ensamma om sina iranska förband. Rysslands president Vladimir Putin anser själv att kriget gynnar den ryska ekonomin. I mars kunde The Wall Street Journal berätta att Ryssland förser Iran med satellitsystem och komponenter som drönare tillverkas av. Samarbetet har av experter jämförts med Europas stöd till Ukraina.
Nyligen meddelade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov att de stärker samarbetet med Nordkorea. Enligt honom ska Nordkorea och Ryssland göra en ny världsordning som bygger på ”principerna om mångpolighet, genuin jämlikhet och hänsyn till nationella intressen” – som han själv beskrev det.
USA:s president Trump vill varken kommentera eller kritisera förslaget. Han har fortfarande en bra relation med Nordkoreas diktator, som stöder Rysslands krig i Ukraina och står på Irans sida. Trump är ointresserad av att låta ukrainarna själva bestämma över sitt eget land. I händelse av en ukrainsk fred ska allt skötas av de starka ledarna – Vladimir Putin och Donald Trump. Han skickar medlare till Egypten som förhandlar om Gazas framtid med den terrorstämplade organisationen Hamas – möten där Israel inte ens får vara med.
Det säger något om Trumps balansgång mellan två allianser. På ena sidan står den kontroversiella demokratin Israel – en för USA historiskt viktig partner. På den andra sidan står de diktatoriska axelmakterna – Ryssland, Nordkorea och Iran. Vad kommer hända den dag Iran skaffar kärnvapen? Kommer Trump fortsätta sin fientlighet mot regimen – eller kommer han stötta Iran?
Jag vågar inte tänka på hur många gånger jag har blivit förvånad av lotterikungen Trumps utspel. Han anses vara en ledare som vill styra världen med oförutsägbara besked och militära hot. Men det är bara i stunden. I längden innebär det ett strategiskt närmande mot de diktatoriska axelmakterna.
KOMMENTAR
Oscar Sanner: Simona Mohamsson får hjälp av “Leijonkungen”
Liberalerna ger sig ut på bussturné i södra Sverige.
Publicerad 17 augusti 2026 kl. 11:29
Liberalerna kampanjar inför riksdagsvalet samtidigt som väljarnas förtroende sjunker.
Men nu har Simona Mohamsson i alla fall Lars “Leijonkungen” Leijonborg på sin sida. Kan han rädda Liberalerna?
Det här är en text som kommenterar ett pågående skeende. Skribenten står för eventuella åsikter i texten.
HABO. Nu kliver en gammal liberal kämpe fram ur skuggorna.
I mars meddelade Lars Leijonborg (L) att han återvänder till politiken. Han kommer stå med på Liberalernas riksdagslista.
De senaste åren har de gamla topparna i ledarskiktet antingen markerat mot SD-samarbetet eller lämnat partiet. Vissa har bytt till Centerpartiet. Redan 2021 lämnade Bengt Westerberg Liberalerna, efter Nyamko Sabunis linje som öppnade för SD-samarbete. Nästan 5 år senare väljer Liberalerna att öppna för SD i regering. “Jag kan bara konstatera att det parti som jag anslöt mig till 1965 och som jag ledde i 12 år finns inte längre”, sade Bengt Westerberg i en intervju efter beskedet. Lars-Leijonborgs besked markerar att han är beredd att stå på Liberalernas sida – i alla lägen. Han gör något helt annat än Bengt Westerberg.
“Om alla vore som du då skulle ju ondskan få regera i all evighet”, säger Orvar i Bröderna Lejonhjärta.
Lars Leijonborg blev Liberalernas partiledare 1997. Han tog över i en tuff tid när Liberalernas opinionssiffror sjönk. Westerbergeffekten hade avdunstat. Som partiledare satte han punkt för Bengt Westerbergs socialliberala politik. Han orienterade högerut, Liberalerna blev ett parti som ställer krav. Lars Leijonborg lyckades vända opinionssiffrorna. Efter att ha snuddat vid riksdagsspärren steg Liberalerna till 13% i riksdagsvalet 2002 – efter att Leijonborg presenterade sitt populära förslag att införa språkkrav för svenskt medborgarskap.
Lars Leijonborg, eller “Leijonkungen” som vissa kallar honom, avgick som partiledare 2007 efter att Liberalernas ombud tappade förtroendet för honom. Det berodde på ett utbrett missnöje med det senaste valresultatet.
“Leijonkungen” lämnade riksdagen, men inte Liberalerna. På senare år har han i hemlighet varit drivande i Liberalernas samarbete med SD. När Nyamko Sabunis förtroende sjönk syntes han ofta i Liberalernas riksdagskansli.
I stället för att låtsas som att allt är perfekt som Simona Mohamsson gör – väljer Leijonborg att erkänna. Liberalerna har det tufft. Han är beredd att ta tuffa beslut.
“Det går inte att göra några oväntade jippon eller så. Man måste seriöst driva socialliberal politik. Det är det enda receptet vi har och jag tror att det kommer räcka”, säger Leijonborg i TV4:s kortdokumentär “Sista färden? – Jakten på fyra procent”.
Lars Leijonborg är 76 år.
Bröderna Lejonhjärta befann sig i Nangijala, sagoriket efter döden. I boken skildrade Astrid Lindgren kampen mot det onda. Hon skildrade tuffa tankar om livet och döden.
Ja, det är väl sådana tankar som Liberalerna har just nu.
Liberalerna ligger under fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna. Men att hamna under 4% är inte deras värsta scenario. Ifall Liberalerna får under 2% av rösterna kommer de få kraftigt nedbantat partistöd av Valmyndigheten. Då talar vi om Sveriges fattigaste parti. En sådan förlust skulle kunna vara undergången för Liberalerna.
Året 2026 kommer gå till historien som det när Liberalerna gjorde de sista ansträngningarna för att klamra sig fast i riksdagen. Det är tänkvärt att en gammal partiveteran – “Leijonkungen” – kliver fram och hjälper sitt gamla parti. Han är nästan som hämtad ur Astrid Lindgrens sagor.
KOMMENTAR
Oscar Sanner: Därför brinner det i Europas skogar
Skogsbränder i Kreta.
Publicerad 11 augusti 2026 kl. 15:49
När skogsbränder i sommar rusar fram i Europa blottläggs en polariserad debatt. Vänstern menar att det beror på klimatförändringarna, medan debattörer till höger skyller på människan.
Men det finns bara en sanning. Och den är inte så enkel som opinionsbildarna envisas att tro.
Det här är en text som kommenterar ett pågående skeende. Skribenten står för eventuella åsikter i texten.
TÄNNÄS. Det är en självklarhet att tidningar ska ha journalister som bevakar politiker, krig, börsen och forskarvärldens framgångar. Men klimatet ingår inte på den listan. Med årens lopp har allt fler medier sparat in på klimatbevakningen.
För några år sedan gjorde EU:s klimattjänst en rapport där man kom fram till att Europa är den världsdel som värms upp snabbast på grund av den globala uppvärmningen. Sedan förindustriell tid har det europeiska klimatet värmts upp dubbelt så fort jämfört med det globala genomsnittet. I slutet av vårt århundrande kommer vi leva i ett helt annat klimat. Då beräknas skadorna på byggnader och infrastrukturen till följd av värmeböljor vara 10 gånger större i södra Europa jämfört med dagens extremväder. I norra Europa riskerar vi få ett sibiriskt vinterklimat ifall Golfströmmen kollapsar, ett scenario som allt fler forskare förutspår.
Den här sommaren är de europeiska länder som drabbats hårdast av skogsbränder Frankrike och Spanien. Där har ett område motsvarande Gotland brunnit i sommar. I övrigt har det brunnit i Italien, Turkiet, Portugal och Grekland. På andra håll har det i stället varit torka. Donaus låga vattennivåer har gjort att gamla fartyg från Nazityskland, som dumpades i floden vid Andra världskrigets slut, har blivit ett nytt turistmål.
Men vad beror bränderna på? Nyligen kunde SVT berätta att ungefär 20% av svenskarna tvivlar på om det verkligen beror på klimatförändringarna. Brändernas orsak har skapat en ideologisk debatt. Vänstern menar att det naturligtvis beror på klimatförändringarna, medan debattörer till höger skyller på pyromaner, solcellsparker, skogsbruket och kriminella invandrare.
I grund och botten beror det till största del på mänskliga faktorer. I de flesta fall handlar det om olyckshändelser. Att pyromaner tänder eldar medvetet förekommer, men är ovanligt.
Till följd av klimatförändringarna har vi den här sommaren i Europa haft torr mark och värmeböljor som kommer allt oftare samtidigt som de varar längre tid. Det har gjort att de tända eldarna sprider sig betydligt fortare. Då är det svårt för brandbekämpningsstyrkor och myndigheter att kartlägga händelseförloppen. Det är även större risk för olyckshändelser.
Även skogsbruket har ett finger med i spelet. Utanför franska Bordeaux finns västeuropas största planterade skog. Redan på 1800-talet bestämde den franska kejsaren Napoleon III att det skulle planteras träd där. Skogsbranden utanför Bordeaux har skapat en debatt om planterade träd. Experter säger att problemet är att man bara planterar tallar. När många träd av samma sort planteras är de mer sårbara för skogsbränder. Frankrikes president Emmanuel Macron införde 2022 ett tillfälligt statligt bidrag som skulle övertala bönderna att plantera olika trädsorter. Men det har de ändå inte gjort. Det beror på att de tjänar mest pengar på tall. Bönderna känner sig ekonomiskt pressade när torkan – i klimatförändringarnas spår – gör att kornas gräs tar slut.
För att sammanfatta kan man inte skylla sommarens bränder på varken enbart klimatförändringarna, oförsiktiga människor som grillar korv eller ekonomiskt pressade bönder som vill tjäna pengar. Alla dessa har ett finger med i spelet.
KOMMENTAR
Oscar Sanner: Sverige halkar efter i Norden
På bilden syns Islands, Danmarks, Sveriges, Finlands och Norges flagga.
Publicerad 5 augusti 2026 kl. 16:07
Så här några veckor före valet vill de svenska politikerna varken tala gott eller ont om hur saker fungerar i andra länder. I stället väljer politikerna att prata om bränslepriser.
Det är ett i raden av exempel där Sverige halkar efter sina nordiska grannar.
Det här är en text som kommenterar ett pågående skeende. Skribenten står för eventuella åsikter i texten.
HABO. Redan 1978 började de svenska företagen Luxor och Scandia Metric tillverka persondatorer. På den tiden ansågs Sverige av sina nordiska grannar vara ett högteknologiskt framtidsland. Snart hade alla svenskar råd att köpa en dator till hemmet.
“Plötsligt hade alla en dator hemma, lärde sig använda den och byggde digital kompetens. Något motsvarande har inte hänt med AI, och det märks. Vi tror att vi hänger med för att vi har hört talas om Chat GPT, men verklig kompetens byggs genom daglig användning, nyfikenhet och utbildning. Och där halkar vi efter”, säger Charlotta Kvarnström, teknikrådgivare till tidningen IT-branschen.
Det finns undersökningar som visar att svenskarna inte är så utbildade om AI jämfört med det globala genomsnittet. Med samma jämförelse är svenskarna mer oroade över riskerna med AI och mindre positiva till vilken nytta som AI egentligen gör. Precis som Dagens Industri konstaterade i våras har Sverige tappat i AI-utvecklingen jämfört med sina grannar. Danmark är det nordiska land som anses ha kommit längst.
Det är ännu ett exempel där Sverige halkar efter i Norden.
Samtidigt som danskar, norrmän och finländare reser över nationsgränserna för att tanka billigt så håller Sverige på att tappa greppet om elbilsförsäljningen. Elbilshemsidan Allt om elbilar har sammanställt nyregistreringen av elbilar i de nordiska länderna för maj 2026. I Norge stod elbilarna för 97,8% av nyförsäljningen. Motsvarande siffror är 78,7% i Danmark, 51% på Island och 48,8% i Finland. Och Sverige? Bara 41,3% av nyregistreringen var elbilar. Det innebär att nästan hälften så många fler elbilar registrerades i Norge jämfört med Sverige – trots att Sveriges befolkning är dubbelt så stor som Norges.
Sveriges regering har de senaste året haft en billistvänlig politik med minskad reduktionsplikt, sänkt bränsleskatt och ett avskaffat statligt elbilsstöd. Men Norge, Danmark och Island har valt en annan väg. Danmark planerar att år 2030 införa en klimatskatt på jordbruket – som första land i världen. Även i Norge planerar regeringen att införa en klimatskatt för 30 företag som utvinner olja och naturgas. Isländska regeringen har gjort en klimatavhandlingsplan på 150 punkter. Där ingår att återställa våtmarker och subventioner för företag som köper lastbilar och bussar med grön energi. Isländska regeringen planerar även att förbjuda nyregistrering av bensin- och dieselbilar år 2030.
Under det norska stortingsvalet förra året målade politikerna upp Sverige som ett skatteparadis. Men bland de progressiva politikerna lät det annorlunda. Många vänsterpolitiker pratade om hur Sverige misslyckats integrera invandrare och hur kriminaliteten har ökat.
Det är otänkbart att Magdalena Andersson och Ulf Kristersson skulle vilja dra lärdom av våra nordiska grannar. Vi självgoda svenskar får nöja oss med komplimangen “skatteparadis” i de norska politikernas ögon.
KOMMENTAR
Oscar Sanner: När Hormuzsundet stängs hittar oljestaterna nya möjligheter
Saudiarabien planerar för oljans framtid
Publicerad 1 augusti 2026 kl. 22:55
Många verkar tro att Hormuzsundets omständigheter kommer minska koldioxidutsläppen när de oljeproducerande gulfstaterna kastas in i en allt mer osäker verklighet.
Men under marken sker något helt annat – som alla inte vet om.
Det här är en text som kommenterar ett pågående skeende. Skribenten står för eventuella åsikter i texten.
HABO. Länge sågs Dubai som ett exklusivt resmål med skydd från bomber och granater. Men inte längre. Sedan oroligheterna i Mellanöstern inleddes i februari har turismen till Förenade Arabemiraten minskat.
Därför har Dubais turistdepartement beslutat att invånare som lyckas locka med sig vänner och släktingar ska få ersättning. Förmånerna är begränsade till oktober och kan användas för hotellnätter, biljetter till olika turistmål och restaurangerbjudanden.
Förenade Arabemiraten är en diktatur som återkommande gånger kritiseras för att bryta mot mänskliga rättigheter. I landets ekonomi är oljan ledstjärna. Länge var Förenade Arabemiraten med i oljekardellen OPEC, en internationell organisation som reglerar produktionskvoter för de olika länderna. På grund av Hormuzsundets oroligheter lämnade de organisationen i våras. Utan organisationens kvoter kan de producera ännu mer olja. För några veckor sedan uppmättes rekordstora mängder olja som aldrig har uppmätts tidigare.
Redan nu hittar oljan nya vägar.
Förenade Arabemiraten invigde 2012 en oljeledning i underjorden som går till hamnstaden Fujairah i östra delen av landet. Genom den vägen kan de exportera oljan ut till oljefartygen utan att passera Hormuzsundet. Förenade Arabemiraten planerar att bygga ytterligare en oljeledning vid samma sträcka.
Redan på 1980-talet byggde grannlandet Saudiarabien en oljeledning till Röda havet. Det var då som Iran och Irak krigade med varandra. Tillståndet i Hormuzsundet var oroligt. Trots utbyggnaden brukade Saudiarabiens dåvarande oljeminister Ahmed Zaki Yamani prata om att han trodde att vi den dag oljan är slut har hittat en mer modern energikälla som utkonkurrerat oljan.
USA:s dåvarande president Ronald Reagan placerade ut krigsfartyg som skulle minska Irans inflytande i Hormuzsundet. På den tiden brukade affärsmannen Donald Trump göra politiska annonser i tidningar där han kritiserade Ronald Reagans insatser i Persiska viken (viken som ligger innanför Hormuzsundet). “Världen skrattar åt amerikanska politiker när vi försvarar fartyg som vi inte äger, för att transportera olja som vi inte behöver, till allierade som inte kommer hjälpa till”, skrev han.
Då kunde ingen förutse att han själv skulle behöva tackla Hormuzsundets oroligheter – nästan 40 år senare.
Sedan dess har en viss del av Gulfstaternas olja exporterats utanför Hormuzsundet, men inte tillräckligt mycket för att kunna göra sig oberoende från Hormuzsundet. Nu försöker Gulfstaterna lägga om rutterna för att slippa det numera konfliktfyllda Hormuzsundet. Experter tror att Kuwait, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Irak kommer försöka bygga oljeledningar. Oljeledningarna skulle kunna gå via Syrien och Turkiet till östra Medelhavet, alternativt till Röda havet utanför Egyptens kust.
Karta. Källa: SvD
Men vägen dit är knappast fri från konflikter. Gulfstaterna är överens om att de ogillar Iran. Men samtidigt är de knappast samarbetsvilliga grannar heller. Relationen mellan Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har länge varit frostig. Det beror på att de tävlar om vem som har den starkaste ekonomin.
“En lågintensiv, puttrande militärkonflikt kan nog bli en fast ingrediens i Mellanösterns politik under en lång tid framöver”, säger Aron Lund, Mellanösternforskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, i en intervju med Svenska Dagbladet.
LEDARE
Oscar Sanner: Trump är tillbaka på ruta noll – igen
Hormuzsundet under attack.
Publicerad 17 juli 2026 kl. 07:43
Supersanners ledarsida är liberal.
USA och Iran gör anfall som beskrivs som den största upptrappningen i konflikten på länge. Det där avtalet som parterna förhandlade fram är i spillror. Trump är förtvivlad – samtidigt som Iran jublar över Hormuzsundets nyupptäckta försprång.
Nu är konflikten ännu en gång tillbaka på ruta noll.
Just nu är finns det experter som tror att det krävs att USA anfaller fartyg i Hormuzsundet med militärflygplan och att amerikanska soldater kommer behöva placeras ut på iransk mark för att ordningen i Hormuzsundet ska återställas. Det är vad som krävs för att pressa en regim som inte ens backar när Trump skriver att en “hel civilisation kommer att dö i natt, för att aldrig mer återuppstå” på sociala medier.
Precis som New York Times analytiker skriver var det samförståndsavtal som undertecknades mellan Iran och USA för snart en månad sedan vagt formulerat. Avtalet innehöll inga tydliga besked om hur sjötrafiken i Hormuzsundet skulle återgå till det normala. Vad punkterna innebär tolkas på olika sätt i Washington och Teheran. Därför anklagar båda regeringarna varandra för att bryta mot avtalet. Trump är tillbaka på ruta noll – igen.
Det kommer alltid finnas människor som drar paralleller till George W Bushs Irakkrig, som inleddes 2003, men man ska inte överdriva likheterna. Iranska regimen är betydligt starkare jämfört med hur Saddam Hussein styrde Irak. Iranska regimen bygger på en tydligt rotad extrem religiös grund, till skillnad från Husseins sekulära personkult. Dessutom har Iran mycket bättre vapen med den moderna tekniken och är inte alls så isolerad som Saddam Hussein kände sig efter Kuwaitkriget.
Det skulle kunna vara så att Iran går med på att begränsa sin utbrytning av anrikat uran – som används i kärnvapentillverkning. Men det kommer i så fall knappast bli bättre än det avtal som förhandlades fram 2015. Efter flera år av förhandlingar, under ledning av Barack Obama, kunde flera stormakter presentera det Internationella kärnenergiavtalet. Det var det avtalet som Trump beslutade att gå ur under sin första mandatperiod i Vita huset, trots att avtalet gjorde det svårare för Iran att tillverka kärnvapen.
Irans regim är kända för att dra ut på förhandlingar. Regimen har ingen anledning att skynda på. Det finns inga demokratiska val där folket får tycka till. Men det finns det däremot i USA och Israel. Trump famlar på Vita husets presskonferenser inför höstens mellanårsval – där han sjunker i opinionen. Det gäller särskilt den yngre väljargruppen – en viktig väljargrupp för Trump som vände Kamala Harris ryggen 2024. I Israel hålls parlamentsvalet i slutet av oktober. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu sjunker i opinionen. Kanske, kanske, kanske kan Israel få en ny premiärminister som sätter punkt för Benjamin Netanyahus galenskaper.
När kriget inleddes i februari var Irans möjligheter att framställa kärnvapen kraftigt försvagade efter USA:s och Israels attacker på kärnanläggningar förra sommaren. Att Iran ville skaffa kärnvapen i just februari var bara något som Trump hävdade. För Trump blev det en rejäl felprioritering. I stället för att förinta regimen en sista gång har regimen stärkts i och med Hormuzsundets möjligheter. Hormuzsundet är mycket viktigare än några små kärnvapen.
De enda vinnarna på kriget är de som vill härska och förstöra – där ved säga extremisterna.
LEDARE
Oscar Sanner: Nej, Henrik Jönsson – medier debatterar inte
Utfrågad.
Publicerad 12 juli 2026 kl. 15:31
Supersanners ledarsida är liberal.
Den som menar att de svenska medierna är vänstervinklade har fel.
Erika Bjerström drev ingen vänsteragenda. Hon yttrade inga politiska åsikter. Ändå blev hon en måltavla.
Henrik Jönsson är en borgerlig debattör som syns på YouTube och på sin nystartade hemsida 100%. I sina klipp riktar han kritik mot medierna, Socialdemokraterna och klimatpolitiken. Det räcker att läsa rubrikerna på YouTube för att förstå att han säger saker som inte stämmer. För några veckor sedan hävdade han att Socialdemokraterna vill införa slöjtvång – trots att det inte stämmer.
I december 2024 blev Henrik Jönsson utfrågad i SVT:s intervjuprogram 30 minuter. När programmet började försökte Henrik Jönsson debattera. Men han blev förvånad. SVT ville inte debattera. I stället ägnade programledaren Anders Holmberg tiden åt att ställa tuffa frågor. SVT hade granskat Henrik Jönsson. De hade upptäckt att han fulklippt sina videor ur olika vinklar för att vilseleda publiken. Det gällde i synnerhet ett program där han kritiserade mediernas bevakning av USA-valet.
Efteråt skrev han en debattartikel i Expressen. “Anders Holmberg vägrade diskutera min kritik av SVT:s ideologiska slagsida. I stället slår SVT ner på enskildheter för att onyanserat kunna underkänna mig”, skrev han.
Som journalist måste man skilja på fakta och åsikt. SVT:s mål var aldrig att misskreditera Henrik Jönsson. Public service uppgift är att granska makthavare – både från höger och vänster. Liknande utfrågningar har gjorts på klimataktivisten Greta Thunberg och influeraren Bianca Ingrosso. När SVT granskar görs det med frågor som bygger på fakta – inte åsikter.
I dag dras SVT med besparingskrav. Studier visar att förtroendet för nyhetsredaktionen har sjunkit de senaste åren. Regeringen har tillsatt en utredning över hur Public service ska stärka sitt förtroende bland de som misstror public service – en skara människor där många sympatiserar med SD.
Visst kan man väl ändå säga att det är rätt? Att SVT måste anpassa sig till högerdebattörernas förtjänst när förtroendet sjunker? Eller?
I dagarna sommarpratade journalisten Erika Bjerström. Redan på 1980-talet rapporterade hon om EU:s klimatåtgärder. Många år senare blev hon SVT:s första globala klimatkorrespondent. I juli 2024 slutade hon på SVT.
Varför? När hon var klimatkorrespondent blev hon utsatt av hat och hot från klimatförnekare. I sina memoarer “demokratin dör i hettan”, beskriver hon hur SVT:s ledning inte lyckades skydda henne från hatet. Dessutom skriver hon om hur SVT rapporterade så mycket om coronapandemin så att ledningen valde bort klimatnyheterna.
Erika Bjerström drev ingen vänsteragenda. Hon yttrade inga politiska åsikter. Det enda hon gjorde var att resa runt i världen och rapportera om klimatet – en av vår tids ödesfrågor. Ändå blev hon hatad och hotad av människor som delar Henrik Jönssons åsikter.
Det lönar sig sällan att anpassa medierna åt höger i självkritikens namn. Debattörer som Henrik Jönsson fungerar inte så. För deras del spelar det ingen roll vad de kritiserar – det viktigaste är att de kritiserar. Det är när makthavare kritiserar medier med osaklig grund som sanningen – och demokratin dör.
Den kampen måste föras, ständigt. Det enda okränkbara är vår frihet.