Kategori: Skola

SVERIGE / KRÖNIKA / Oscar Sanner

Varje schema blev en livsberättelse

Publicerad 18 februari 2025 kl. 07:33

När Oscar var yngre brukade han göra skolscheman på fritiden. ”Varje schema blev som ett pussel i ett helt liv.”

När jag började årskurs 4 delade min lärare Andreas ut ett schema över det kommande läsåret. Schemat låg där, mitt på bänken. Genast drogs mina ögon till den. Sedan den dagen blev mitt stora intresse i livet att göra skolscheman. Måtten över hur breda alla veckodagar skulle vara, förkortningar för olika lärare och ämnen, och Skolverkets timplaner. Allt var korrekt i sin ordning. Under eftermiddagarna på fritids tyckte fritidspedagogerna att det var intressant att se mig göra scheman. I korridoren brukade jag smyga för att titta på femteklassarnas scheman, som fanns på dörren till deras klassrum.

Alla scheman såg olika ut. Jag arbetade med olika strukturer och block. Ett block kunde innebära att en klass hade samma lektioner under en viss tid som en annan klass. Blocket kunde användas flera gånger i veckan för att underlätta schemaläggandet. Ett spännande experiment var att göra en klass schema utefter olika lärares scheman. Innebar att jag gjorde lärarnas scheman först. En intressant men kul utmaning. Ofta skrev jag scheman utefter mina egna lärare, men inte alltid. En gång hittade jag på lärare med olika ämnen. Klasserna gavs olika roliga namn.

” …plötsligt kom rektorn…”

En dag på fritids under ett lov satt jag med mina scheman. Från ingenstans kom rektorn gående i korridoren. Anna tittade nyfiket, gick långsamt fram och såg schemat. Hon hade inte läsglasögonen på sig, men tyckte att det såg bra ut. Det var en särskild stund. En högtidlig stund. Jag kände mig som biträdande rektor för en stund.

I årskurs fem och sex började intresset allt mer försvinna. Varje år vid skolstart fick jag däremot ett nytt intressant schema. Ett schema som innebar nya analyser. En förändring i ens rutiner.

Varje gång jag jag gjorde ett nytt schema förvarade jag det i garderoben i mitt rum. Man fick gå ner med huvudet och rota bland allt annat skräp för att hitta min guldskatt. Bland kläder, papper och annat. Ett hundratal papper låg där med vit baksida. Olika scheman för olika klasser, olika skolor och olika år.

Ofta var jag inne på Skolverkets hemsida för att uppdatera mig om olika timplaner. Med hjälp av huvudräkning och linjal räknade jag ut hur mycket tid av varje ämne man skulle ha varje vecka.

När jag någon gång om året tittar i garderoben ser jag alla scheman. Det är som en skatt. Tänk att varje schema symboliserar livet för en hel klass. Varje schema jag skrev blev en livsberättelse.

KULTUR / KRÖNIKA / Oscar Sanner

Jag älskar att undervisa – men det går inte att vara på en arbetsplats där arbetsmiljön fallit sönder

Publicerad 26 november 2024 kl. 06:00
Whiteboardtavlan togs fram från garderoben, pennorna vässades och eleverna satte sig. Det var söndag eftermiddag och det var dags för Oscars skola. När jag var yngre brukade jag leka att vara lärare under vissa helger. Mamma och pappa var elever. Skoldagarna brukade hålla på i en timme. Favoritämnena i skolan var svenska och matematik. Det roligaste var kvarsittning. En lektion när vi hade matematik upptäckte jag att pappa var inne på Flashback under lektionstid. Han fick tio minuters kvarsittning. Lika bra det. Att jag skulle jobba som lärare var inget nytt. Det hade jag haft som plan under lång tid. Faktiskt sedan årskurs 1.

” Det dröjde till sjätte klass innan jag insåg att lärarjobbet inte är något för mig.”

Det var extremt stökigt i årskurs 6. På matten var det värst. Ofta när jag arbetade i matteboken var jag ensam i klassrummet. Alla andra var i korridoren. De gick runt och pratade med elever från parallellklassen och tog bort kuddarna från soffan och slogs med de. De som väl satt i korridoren för att arbeta blev störda. Det var hög ljudvolym. Min mattelärare var dålig med att säga till eleverna och de fick göra som de ville. Man kunde knappt ens tänka en vettig tanke i matsalen för den höga ljudvolymen. Det var jobbigt. På idrottslektionen var det ständigt tjafs om regler i olika lekar och sporter. Det blev kaos. Flera elever i min klass vägrade acceptera att läraren var domare. Ibland när det var som värst blev de så sura att de lämnade lektionen och gick därifrån. De fick ogiltig frånvaro. Efter en extremt stökig idrottslektion i december förra året blev två elever så sura att de lämnade skolan och struntade i sista lektionen efter idrotten. Lärarna kontaktade rektorn.

Det var i våras jag fick en ny insikt. Det går inte. Det är inte kul att jobba som lärare i en klass där suddgummi kastas, det blir tjafs om spelregler och slagsmål med kuddar från en soffa. Det var dags nu. Jag bestämde mig efter att i sex år med ambitioner om att jobba som lärare lägga ner ambitionerna. För några år sedan hade vi en vikarie i skolan. Hon blev utmattad efter några intensiva år som lärare på en skola i Habo. Hon berättade för oss om hur det var. ”Jag jobbade mer och mer. Tillslut sov jag knappt ens på nätterna. Jobbet tröttade ut mig så ordentligt att jag blev utmattad. När det var som värst låg jag i sängen hela dagarna. Min man väckte mig och jag fick gå två varv runt huset. Sedan var jag i sängen igen. ”