LEDARE
Oscar Sanner: Vad är egentligen en realistisk klimatpolitik?
Årets klimattoppmöte i Turkiet inleds i morgon.
Publicerad 8 november 2026 kl. 07:00
Det är jobbigt att sänka utsläppen. Men det är ännu jobbigare att leva på en varmare planet. Alla länder måste ställa om. Men vägen till den gröna omställningen kan bli stökig.
Källhänvisningar är markerade med lila text. Där finns klickbara länkar.
I en tid när allt fler förnekar och glömmer bort klimatförändringarna är det lätt att avfärda mediers och forskares alarmerande rapporter om en varmare värld som strunt.
Det ligger något mänskligt i det. Människan lever sitt liv obekymrat tills den dag då kriget, krisen eller katastrofen inträffar.
Titta bara på Nepal. I slutet av augusti såg byborna i dalen nedanför berget något häpnadsväckande. Stenar och isblock föll ner från en av Himalayas bergstoppar. Katastrofen blev förödande. Nästan 800 människor avled och välgörenhetsorganisationer säger att 90 000 människor påverkades. Glaciären hade kollapsat. Forskarna kan inte säga ifall klimatförändringarna orsakade raset, men forskningen är tydlig. Det här kommer bli vanligare.
”Ett fåtal nationer kan inte få skulden för koldioxidutsläppen i en globaliserande värld”
Ibland återkommer argumentet att Sveriges utsläpp inte räknas, eftersom Sverige bara står för 0,1% av världens utsläpp. Men den siffran måste ses med rätt kontext. Det är inte konstigt att vi släpper ut så lite, eftersom vi är ett litet land. Om man tittar på koldioxidutsläpp per capita, per person, är det 7,5 ton koldioxid varje år enligt Naturvårdsverket. Ungefär 61% av utsläppen orsakas av att vi importerar varor från andra länder. När det gäller konsumtionsbaserade utsläpp ligger Sverige högt över det globala genomsnittet.
Vem sade att Kina, Indien och USA är de stora klimatbovarna? De största klimatbovarna är konsumenter världen över som köper importerade varor.
I den globaliserade värld vi lever i är det svårt att utpeka någon eller några enskilda nationer som den skyldiga, den stora utsläppsjätten. För EU, USA, Kina och Indien – alla deras utsläpp hänger ihop via internationell handel.
”FN bedömer att industriländerna behöver ge 1 000 miljarder dollar till utvecklingsländer – varje år”
Alla länder måste ställa om, men vilka ska ta på sig ledartröjan? Många säger kanske att utsläppsgiganterna Kina, Indien och USA ska ställa om, trots att deras största problem är att de exporterar klimatutsläpp. Vissa säger kanske att Europa ska ställa om, trots att budgetunderskotten stiger i de europeiska länderna.
För några år sedan gjorde FN en rapport där man kom fram till att de rika länderna måste ge 1 000 miljarder dollar till fattiga länder varje år för att de fattiga länderna ska klara klimatomställningen. Det är inte ens i närheten av de klimatmål som upprättats i dag.
Det är inte realistiskt att lägga så mycket pengar, konstaterade Sveriges förhandlare Mattias Frumerie. Visst har han en poäng. Vad ska pengarna egentligen tas ifrån?
Det är jobbigt att ställa om till klimatet. Men det är ännu jobbigare att leva på ett varmare jordklot.
Vad är egentligen en realistisk klimatpolitik? Att vi måste agera omedelbart enligt forskningens rapporter innebär inte att domedagsretorik löser klimatfrågan. Samtidigt tenderar politiker att felaktigt påstå att klimatsatsningar inte gör någon nytta. Politisk uthållighet måste balanseras med förståelse för verkligheten.
När klimatpolitik rullas tillbaka motiveras det ofta med ”realism”, det är inte realistiskt att satsa på klimatet. Vi har andra ”viktigare” frågor.
Därför är svaret från allt fler länder i dag att rulla tillbaka klimatsatsningar, hoppas på det bästa.
Hur kan det vara realistiskt?
